c a r o l i n e.

Ja, jag råkade ju gå och klippa mig igår. Ingen stor förändring, mest utsatt var luggen som fick bli rejält kort. Skönt. Lite ansning av resten, och så lite etapper. Men det får räcka för mig, för nu vill ja har lång kalufs att slänga med igen!

Passade på när jag hade en alldeles för lång lunch och alldeles för lite att göra (intalade jag mig själv..) att fixa till designen också. Ljust står för våren, som snart kommer och hälsar på oss, hoppas jag. Fast innerst innen jublar jag över snön som föll i går morse. Innerst inne är jag någons älskling med ett hjärta av snö.. Hoppas jag! Räknar iallafall ner för fulla muggar tills vi åker. 23 dagar! wiho.




På bilderna anas ingenting, men i verkligheten är jag näst intill handikappad då jag inte kan använda mitt långfinger ordentligt. Böjer in det omedvetet när jag skriver och cyklar, och därför gör det så in i norden ont när jag råkar räta ut det och såret liksom öppnas igen. Ajaj. Inte leka med knivar igen alltså, kom ihåg det!

Nu blir det sova av. Förskräckligt vad trött jag är! Nattnatt ♥

dagens

 
+
inte värst mycket egentligen, och ändå var det ingen dålig dag. Slutade väldigt tidigt och fick en hel del gjort i läxväg. 
Gick till frisören för att få en tid- redan imorgon blev det! Synd att man inte kan klippa håret så det blir längre...
En sak mindre att tänka på nu iallafall. skönt.

- 
Skar upp vänster långfinger riktigt ordentligt när jag skulle laga middag. Med en brödkniv dessutom. Djupt verkade det, jag visste inte ens att ett finger hade så mycket blodkärl.. usch, mycket otrevligt. 
Träningen gick heller inte så bra. Fokus = noll ungefär.  Och trots massor med avverkade läxor idag, finns en hel hög kvar som väntar innan veckan är slut (och till nästan vecka, och veckan efter det...)


Men jag håller huvudet kallt, tar en sak i taget! Stay cool blir mitt motto för att klara det här.

Ha en fin kväll! ♥

Helgen är snart över, och jag är alltså oensam igen, men jag måste medge att jag saknar det! Inte för att jag varit ensam för så en minut, men endå. Att få ta lite eget ansvar, fixa allting själv, göra vad jag vill. Det passar mig. Eller, det kommer nog passa mig om de fyra-fem åren jag står där helt själv. Men för nu så räcker det med en helg någon gång i halvåret :)

Så, det jag pysslat med kan nog sammanfattas ganska enkelt; ätit. I fredags hade vi vår cookingbaking kväll, och det åts hela tiden. socker socker socker. Jag vill aldrig se choklad mer i hela mitt liv!
Igår på lagkvällen åt jag förvisso sallad (isället för .t.ex. kebabpizza) men sen råkade det visst finnas pepparkakor där också... Och idag har jag och vicki försökt baka vackra cupcakes, men det gick rakt åt skogen. Det blev med marsipanätande.. Fast en långpromenad fick vi in, i det fina vädret!

Jag tittar på månen som går upp och leker "flytta-hemifrån-träning" i några dagar. Mamma åkte iväg till de snöklädda bergen idag, så jag kommer att vara ensam fram tills på söndag. Dock så har jag rätt fullt upp så ensam kommer jag nog inte vara speciellt mycket;
- cookingbakingkväll imorgon. Massor av gott ska bakas och ätas. Det blir mys! Och efterlängtat, speciellt efter vårt sockerförbud som varat i två veckor (imorgon).
- Sedan stannar Freddis över natten och på lördag är det fullt upp hela dagen. Dessutom kommer systeryster upp lördag kväll till söndag morgon :)
- Lördag eftermiddag och kväll blir det 5kamp med laget och middag. Trevligt.
- På söndag har jag bokat med Vicki. Vi ska träna lite och baka finfina cupcakes. Kanske smaka lite också, inte bestämt än.


Jag tycker det hela går ganska bra. Var och simmade en stund, väldigt behövligt och avkopplande. Jag har lagat min egen mat (ganska avancerat!), kommit ihåg att ta upp posten från brevlådan, plockat undan lite och pluggat lite. Jag är ju bra på det här!
Nu blir det lugna gatan resten av kvällen. Anna är på väg upp, så det blir nog mycket prat innan kvällen är slut!

Lite jobbigt att andas. Men jag hoppas och tror att ur det jobbiga kan ändå något bra komma. Jag hoppas.
Ett mycket väl godkänt på ett relativt lätt engelskaprov gör saker och ting inte mycket bättre. Det kan inte heller det faktum att en av nutidens (snyggaste) och mycket jättemraiga skådespelare dog i natt göra. Jag vet verkligen inte hur jag ska kunna tro det.

Men det kan däremot den lilla överraskning jag fick reda på igår kväll, men jag tänker inget berätta. Än.
Jag ska kämpa med att hålla huvudet över ytan, ett litet tag tills jag lärt mig simmat ordentligt iallafall (jag hoppas det inte tar längre än till imorgon eftermiddag, för då ska ju jag och vicki iväg och simma... Jaja, det tar jag då.) 

Vaknade med snö utanför fönstret. Det kunde inte varit bättre. Dessutom hade vi bara skridskor på schemat, solen sken och snö runt rinken och det var faktiskt underbart.

Efteråt blev det våfflor hos Freddis och massa filmtittande till svenskan på fredag. Jobbigare läxa kunde man ju haft... Var så uppåt hela dagen över det fina vädret och snön, men lagom till träningen blev det lite sämre. Till och med tränaren anmärkte att "jag såg lite trött ut". Men nej, trött är jag faktiskt inte (även om jag trodde att det var ett skämt när väckarklockan ringde imorse), har lite mycket att tänka på bara. Ska försöka klara ut mina tankar imorgon, så att allt kan bli bra igen snart. Jag gillar ju att vara glad!  

Ja, det blev alltså en mysfrukost idag. Efterlängtad sovmorgon fick jag också- vem hade kunnat tro att jag var så trött? Sover aldrig längre än till högst tio, men när jag vaknade var klockan 10.55. Well, jag antar att det var välbehövt.
En helg har faktiskt aldrig kännts så efterlängtad som den här veckan. Vet inte varför det har varit så jobbigt. Kanske det faktum att jag sutti i skolan till 17.30 två dagar ... och så har det var lite mycket.
Men nu är det 4 veckor kvar till lov- bara att kämpa på!

Frukosten ja. När jag väl masat mig upp såg jag till min förvåning att mamma bakat fullkornsscones till mig. Jag tycker om henne väldigt mycket. Hon lyssnar verkligen på vad jag säger, jag kom inte ens ihåg att jag sagt att jag ville ha det! Men glad belv jag allt. Sedan blev det också te och en halv grapefrukt. Okej, kanske inte precis som jag föreställt mig, men mysigt ändå :)


Det faktum att jag inte har något planerat för idag är underbart. Jag ska bara fixa med saker jag vill och ta det massor med lugnt. Det var rätt länge sen sist.

Trevlig lördag!

Det är så mycket lättare att andas, när man andas nöjdhet.
Även om jag råkade hosta upp min lunga på fysiken. Det verkar som min förkylning specialliserat sig på hosta, för inga andra symtom har visat sig. Inte ett endast litet nys...

Idag var det dags för den andra av tre sprutor. Den omtalade som sägs ska vaccinera en mot livmodershalscancer. Det gick bra. Men jag måste bara berätta om det sötaste lilla syskonparet jag någonsin träffat!
När jag satt där och väntade, hördes en jätteliten och jätteledsen flickas gråt inne hos doktorn. Hon ville verkligen inte ta sin spruta och grät och grät, och ropade på mamma. När ägaren till gråten kom ut, tillsammans med sin yttepyttelite äldre bror, satte de sig ner vid ett litet litet bord för att ha kafferep. Broren började prata med mig och mamma. Han visade oss sitt plåster- på båda armarna!- och berätta att han varit så duktig som inte skrikit någonting alls fast han tagit två sprutor!

- Vet ni? När hon satte plåstret på den här armen satte hon det först lite fel, men satte hon det rätt. Men på den här armen satte hon det rätt men jag frågade om ett till så jag fick två plåster! hihi.
- Oj, fick du en spruta i varje arm?!
- Ja, och jag skrek inget alls!
- Vad duktigt!
- Ja, jag var stor och skrek ingenting alls, men Bianca... Hon blev ledsen fast hon satt i pappas knä.


Åh, de var så söta! Den lilla flickan hade fortfarande kvar en liten glittrande tår på sin kind. Men duktig hade hon varit iallafall som tog sina sprutor.
Jag vet en som fick komma tillbaka två dagar senare eftersom första gången var på tok för läskig...
(jag alltså, om ni inte förstod. När jag var kanske..tre, högst)
Men nu var jag alltså duktig och tog den utan att skrika någonting alls! Fast jag fick bara ett plåster..

Plötsligt är jag bara så nöjd med mig själv! Okej, jag är inte perfekt, vem är det? Och, ja det regnade hela dagen- men vad hade jag väntat mig? Att världen plötsligt skulle bli till ett paradis? Lite måste man ju få kämpa...
Så det gjorde jag. Kämpade klart med historiaskrivningen, imorgon blir det finslip sen är jag klar! Och alldeles i tid också, jag är förvånad! Såklart fick jag reda på massor av jobbigt till nästa vecka, men vet ni- jag tänker inte ens bry mig om att stressa över det nu. Det tar jag när det är nödvändigt, och i tid då dessutom så slipper det bli jobbigt-stressigt-outhärdligt.

Men jag är verkligen sugen på vår. När det är ljust ute när jag vaknar, och ljust när jag cyklar hem från skolan (även om klockan råkar vara tio över fem...), när jag bara kan slänga på mig den tunna jackan utan att se efter hur kallt det är- och ändå inte behöva frysa! Slippa ha tredubbla strumbyxor, raggsockor och sulor för att det faktiskt blir outhärdligt varmt då! Kunna gå promenader i solen när snön har smält, och trottoaren är sådär vårigt grusig! Åh, jag älskar grusiga vägar på våren..

Okej, jag vet att det är ett tag kvar, och nu ska jag faktiskt inte göra det jag är allra bäst på - längta ihjäl mig efter något så mycket att jag inte ens märker när det kommer hit, förrän det är för sent! Missade både hösten och nästan julen också förra året. Därför kokade jag risgrynsgröt till middag idag! Godis.



Sugen på mysfrukost också. På lördag blir det scones, frukt, te och hela kitet.
Fram tills dess ska jag njuta av att ha gjort mina läxor. Så ikväll ska jag göra ett nytt försök att se Gossip Girls, kanske ta lite te, börja läsa min roliga bok och sen somna (är det någon mer än jag som har haft svårt att sova den här veckan? verkar vara ett fenomen i det här huset iallafall..)


Nu ska jag drömma om skidor och snö .Ciao! ♥

Nej, nu skiter jag i det här. Helt seriöst, jag vet inte vad som har varit felet med mig, eller om det var någon ond demon som tagit över min hjärna för en stund- men idag har jag insett (med många fina vänners hjälp) att man kan inte hålla på som jag gör; Trycka ner mig själv, klaga på saker som bara jag kan göra något åt och bara avundas andra istället för att glädjas åt allt det fantastiska jag faktiskt har!
- Vi ska ju försjuttsingen till Alperna snart, och jag är så fruktansvärt glad för det, för alla har ju faktiskt inte chans eller möjlighet till det. (Dessutom har ju ett par sprillans nya skidor som måste invigas snarast möjligt. Inte helt fyskam!)

- Jag älskar min familj för att den faktiskt består av mina närmaste, som jag har så mycket gemensamt med (tro det eller ej...) och jag älskar mina finaste vänner något så oerhört så ni kan aldrig ana.

- Jag är lycklig för att kunna bo så fint som vi gör, dessutom på två fina ställen! Miljöombyte har aldrig skadat någon, eller hur? Jag är frisk och har hälsan i oerhört bra behåll, så vad har jag att klaga på?!
 
Nej, som sagt- nu lägger jag ner det här. Jag ska bli en glad människa, som fattar glada beslut åt mig själv och mot andra så att jag kan känna mig nöjd, vad jag än bestämmer. Jag ska inte behöva ångra något mer nu! Det jag vill ändra på, kan bara jag ändra på- så det så!
Carpe diem, är mitt motto. Jag börjar nu!

Om att ångra sig. och sen om att ångra sig. igen.

ibland måste man välja. eller nej, fel av mig- man måste välja hela tiden.
ibland är det ganska lätta val, men bara två valmöjligheter.
Ja eller nej.
rätt eller fel.
svart eller vitt.

Ibland får man kämpa lite mer, hitta på egna valförslag.
Ska jag gå upp idag? Ska jag verkligen ta bilen, eller åka bussen som går om en kvart?
det är inte alltid lätt. det är nästan aldrig lätt, men ändå så blir det oftast bra vad man än väljer. 

Ibland, inte alltför ofta, men ändå tillräckligt ofta för att man ska kunna störa sig på det- så väljer man fel. Fel i den bemärkelsen att man sedan ångrar sig.
Djupt eller bara lite på ytan.
Det på ytan går ganska bra att skrapa bort, och om inte så ömsas det bort med tiden helt enkelt.
Det djupa kan förfölja en länge länge. Det kan gnaga sig in på ställen du inte längre trodde fanns, det sätter sig innanför huden, viskar dig i sömnen, skriver om dina drömmar och kastar om bokstäverna i böckerna du läser. 
överallt. 
Det gör ont- tro mig, jag vet. Det sätter sig oftast i magtrakten, där revbenen tagit slut och på precis den punkten där inget kan skydda dig. Kanske är det därför det gör så ont? Ibland går känslan att dränka i annat, bedövande. Men när det kommer tillbaka, så gör det om möjligt änu ondare. Det är som att smärtan sugit ur allt det onda i det bedövande och växt sig dubbelt så stark. 
Och då ångrar man sig för att man försökt göra något åt det redan illa ställda. Den onda cikeln är sluten. 

men jag blir bättre. på att stå emot alltså. Jag menar, gjort är gjort- när man insett det är man redan ett litet steg närmare, slutet, och lösningen.
Så det så.
 



tack för allt fint. Jag blir så glad ♥

Ibland gillar jag inte mig själv. Eller, frankly så händer det ganska ofta, men ibland är det lite värre än andra gånger. Till exempel så har jag jättelätt för att bli avundsjuk på andra som har något som inte jag har. Det kan handla om så simpla saker som att en kompis råkar fått snyggare gener än vad jag har, alltså ser väldigt bra ut, eller att någon i klassen råkat begåvats med lite smartare gener än jag, och alltså fått bättre på ett prov eller skrivgrej.
Andra gånger handlar det om att "alla får åka utomlands utom jag" eller (mest när jag var liten) "alla har en hund utom jag".
Många gånger handlar det om att människor i min närhet får uppleva så otroligt roliga saker, men av en eller annan anlendning så får inte jag det. Och det är nästan det värsta, för sådana upplevelser glöms inte bara bort- nej de kan man prata om i all världens evighet inna det blir passé.
Men livet är inte alltid rättvist, och jag börjar så smått att inse det (ibland...). Jag försöker iallafall intala mig själv att jag insett det, och jag borde verkligen bätta mig på den punkten. Ett litet nyårslöfte kanske? 

Sen så har ju faktiskt ofta svårt att hålla mina tankar i styr, och bestämma mig för något. Det resulterar oftast i att jag blir helt virrig av allt som ryms i mitt lilla huvud, och får inte ordning på någonting.
Detta har skett just precis nu. Blä.

Såklart han vann, årets låt fick han. Det bästa priset, tycker jag.
GRATTIS GRATTIS! åh, jag blev så glad. Han blev nog ännu gladare...

Han är alltås bäst. punkt.

Jag hoppas att ni alla sitter där ute och håller tummarna för att Lars winnerbäck får hålla en grammis i handen innan kvällen är slut (helst fler..) för det är han verkligen värd. Tycker jag.

Snurrar runt lite i huvudet av tankar. De gnager på insidan.
Vad ska jag göra. Vad ska jag säga. osv.
Kliar lite i fingrarna också för att få leka med kameran, men det enda jag måste ge tiden åt just nu är plugg tyvärr. Kan stolt meddela att jag iallafall fick vg+ på matteprovet! Jag blev överglad.
Idag har jag ändå givit lite tid till quality time. Det är viktigt det. Den gick ut på att jag och mamma lagade god middag tillsammans, sen satte jag mig att läsa klart min jättemysiga engelskabok som jag knappt vill ska ta slut (Extremely loud and incredibly close.) men nu är det sex sidor kvar, som jag ska läsa riktigt långsamt.   

Ikväll innan jag ska sova tänkte jag sitta i sängen och se ett avsnitt av Gossip girls.
Det ska tydligen vara bra, så jag ska ge det en chans.
Nu blir det knäckte. Håll tummarna för honom, kom ihåg!

Lite mycket förvirrad i tider som dessa. Har kommit på mig själv flera flera gånger att jag heltokiga saker, eller helt glömma bort saker jag just tänk på. Ska ge några exempel;
Scenario ett- på träningen. Jag har en tendens att vara extra förvirrad på träningarna, men jag tror att den igår tar priset.
Skulle precis börja spela, så jag gick in på planen med bådeglasögon och väst, men kände att det var något som fattades. Hmm, tänkte en kort stund och kom snabbt på vad det var- klubban. Ja, i innebandy kan det ju vara en fördel att spela med klubba...
Scenario två- innan träning. Skulle just byta om för att åka till träningen så jag tog fram allt jag skulle ha på mig. Men när jag fått på mig tröjan inser jag- det här var inte tröjan jag hade tänkt träna i. Jag hade tagit på mig linnet jag brukar sova i, pyjamaslinnet.

Som ni ser. Både min vän och jag insåg att båda tillfällena är träningsrelaterade. Har det något med saken att göra tror ni? Är det någon som vet om det härjar något farligt virus där ute med förvirringseffekt och allmän glömska? Var god meddela! Snart blir man ju orolig...



Imorgon börjar skolan igen. det är iallafall något jag inte glömt. Men men, det är bara att bita ihop! Om 5 veckor är det sportlov och om 6 veckor Alperna! Jag längtar ihäl mig.

Igår åkte min lilla lillasyster iväg för gott. Eller kanske inte för gott, men för att bra tag iallafall. Hon bestämde sig för att flytta till pappa (16 mil härifrån) och börjar skolan därborta imorgon.
Det slog mig just, det är nog första gången vi är borta från varandra så länge och så lång bort. Vi kommer ju ses varje helg (när jag ska till pappa kommer hon vara där, och när hon ska till mamma kommer ju jag att vara här), men det kommer liksom aldrig bli som vanligt. 
Det här är verkligen början på något nytt. Underbart? vi får se. Jag hoppas bara att hon får det jättebra där borta, och att allt ordnar sig. 
 

Jag är inte så stark just nu. Varken i huvudet eller i armarna. Det blev ett intensivpass på friskis, jag behövde det.
Får ont i magen av olika former av ångest, stress för att skolan snart börjar, prestationsångest, ångest över all glass jag just åt, ångest. Ja, det finns flera olika som gnager.
Jag skulle helst av allt spatsera runt i en Alpisk by, ikälld något av följande ↓ , med min kamera under armen (okej, kanske inte under armen, snarare hängades på axlen eller nåt- men ni fattar poängen) och bara le åt världen. Observera att detta bara existerar i min önskefantasi- it's never gonna happend. Dels för att jag inte har något av detta att ta på mig, dels för att jag inte har någon Alpisk by inom räckhåll (inte ens yttepytte lite nära) och med dels för att skolan börjar på onsdag. Dubbelångest.
 

Ojoj, deppdepp. Har ni tänkt på att det verkar vara en depperiod going trough just nu? I var och varannan blogg jag nosat förbi har det nämnts ilska, ånger eller ledset hjärta. Synd, stackars oss. Tänk vad glada alla skulle vara om vi alla var klädda i tröjor med hoppande grodor och äppelträd och skatter vid regnbågars slut. Jag ska ut och leta imorgon! Hur stora är oddsen att jag hittar en på mellandagsrean? Jag tror bestämt jag ska prova.

Nu ska jag gå och ta slöseribilder på mig själv, stearinljus eller något annat kul. Eller så går jag helt enkelt och lägger mig. Så får det bli!
Krya på mig. Och dig, och dig.

Nej, nyår var ingen hit. Jag hade verkligen inte tänkt börja det nya året i tårar.. Men jag har lämnat det bakom mig nu, och eftersom det sägs att ens väntade år blir som första dagen på det nya året så ser det lovande ut!

Tog tåget till pappa, där det var middag med en annan holländsk familj när jag kom fram. Trevligt, och en väldigt söt bebis hade de :)
När de gått hem hade vi en väldigt sen lilljulafton, eftersom jag inte varit här sen tredje advent :O
Jag är så glad så glad, nästan överväldigad! Pjäxor hade jag önskat mig, (och det fick jag) plusplusplus skidor!! Åh, så nu har jag mina egna till Alperna!
När vi fått det trodde jag det var över, eftersom det nästan var för mycket bara det! Men, till sist fick jag en märklig låda innehållandes ..badabadam.. ett zoomobjektiv till min kamera!!! Jag höll på att tappa hakan. Åh, det är så fint så  ni kan aldrig tänka er, och zoomar som något jag aldrig sett, haha! Helt lyrisk över det. 100-300 går det på, mitt förra som följde med kameran klarar 18-70 (helt okej det också förstås, men detta är så mycket roligare!)

Idag har det varit en riktig hemmadag. Pysslade lite med kameran, och läste i min förträffliga bok som måste vara utläst till skolan börjar.. Dessutom har vi bakat egen turkish delight! Väldigt spännande, men väldigt goda blev de. Ska nu äta dem till film.
Adjökens.