It's my birthday and I cannot find no cause for celebration.
Sen har jag kanske visst glömt nämna att jag fyller år lite på fredag också. Visserligen ett år för lite (sjutton hela) men det är kul ändå. Och ett bättre sett att fira hade jag nog inte kunnat få! Åka skidor hela dagen, med de finaste som finns. Åh.
Solen lyser ute, jag ska få köra till Gävle och nu väntar scones till frukost. Det enda lilla är att jag inte packat än, vi åker om en och en halv timme... Jag springer!
Ha det bästbäst. Puss !
Så lite ork, så mycket dröm.
Dagen kommer bestå av en hel del tågåkning, glada Anna! och så tänkte jag faktiskt, hör och häpna, skriva klart min labbrapport. Så jag slipper sen alltså.
Nu ska jag drömma lite om mina skidor.
Glad påsk och gott nytt år.
Jag sitter i ett lagom snöigt Nyköping, efter många om och men. Resan blev totalt en halvtimme försenad efter kaos med platser på sista tåget. Har heller aldrig varit med om så många byten- två. Varav ett inkluderade en kortare bussresa. Men det är ju också en upplevelse..
Blev iallafall road en stund av en bror som ringde. Han lever ett spännande liv! ibland. Tyvärr ser det ut som att det inte blir någon Riksgränsen i år, men vi satsar våra slantar på Alperna nästa säsong istället. Det blir en hit.
Ikväll blir det lugna gatan, men inget godis förräns imorgon har jag lovat mig själv. Har faktiskt redan hunnit med att träna och bada bubbel den korta stund jag varit här. Jag kan vara effektiv, om jag vill.
Oj, det här blev längre än planerat.. Jag är hemma på måndag, åker på tisdag!
Glad påsk och gott nytt år på alla! Kycklingpuss .
Snart kommer alla kycklingar springande.
Jag har kämpat hela eftermiddagen med det sista av historiaskrivning nr tvåhundrafemtioelva. Jag är klar, äntligen. Dessutom har jag räknat ikapp all matte och skrivit halva tolkningen av Hans & Greta. Den är inte klar.
Ska försöka hinna bli klar med allt annat jag har att göra i helgen så jag slipper sen när vi åker iväg till skidåkarvänligare miljö. Jag vill åka nu!
På grund av min otroligt o-roliga eftermiddag blir det ingen spännande mix idag. Mina kära vänner datorn och månen håller mig sällskap. Tack och lov.
Jag tror jag går och lägger mig. Natti!
Nåt säger mig att du blir borta en lång lång tid.
Men sånt här gillar jag. Väldigt väldigt mycket faktiskt. Den gör en glad när man är ledsen, och lite ledsen när man är glad. Märkligt.
Så om du är ledsen- lyssna och bli lite gladare.
Om du redan är glad, grattis! Lyssna ändå, det finns faktiskt ingen gräns för hur glad man kan vara.
Tröja byxa sko.
Men, jag är nöjd. Och jag tröstar mig med att nästan allt betalades med presentkort. Så det så!
Tröja - Adidasjackstyg men fina detaljer. Den är fin till... allt.
Byxa - Chinos som jag letat halvt ihjäl mig efter. Otippad förälskelse.
Sko - Substitut för min krossade kärlek till tygskor. (jag letar fortfarande)
Om hur man mår efter att ha ätit 75 bitar paj.
Fast å andra sidan, så har jag också mått mycket mycket sämre! För jag kom just på att jag faktiskt mår bra idag! Tidigare hann solen visa sig i tre sekunder, som räckte för att jag skulle tycka att det var vårväder och öppnade balkongdörren på vid gavel, jag har kännt mig finklädd hela dagen, förutom den timmen mysdressen var på (fast det är det värt för den är så himlans mysig) och jag har fått tillskott till min festivalkassa i födelsedagspresent av släkt som var här och firade. En riktigt mysig söndag!
Om det inte var för de där pajerna, som min middag också troligtvis kommer bestå av.
Varför är jag en sån som inte har någon gräns för hur mycket man kan äta? All mat på tallriken måste försvinna, om det så krävs att jag spyr över hela bordet efteråt, och har jag godis så måste det ätas upp, eftersom jag vet att jag inte kommer få äta det på hela veckan.
Varför är det så? Allt jag behöver göra är att säga "Nehe, nu är det stopp. Jag klarar inte av mer vegetarisk höstgryta/wienerschnitzel/citronfromage. Det går inte."
Och godiset går faktiskt att spara, vilket jag också insett så nu har jag stoppat det längst in i garderoben och glömt att det ligger där. Sen kan jag hitta det om några veckor och bli överlycklig för då kommer jag med all sannorlikhet vara sugen på det igen!
Nu ska jag överleva den här persen, vara duktig och skriva skolarbeten (så jag kan bli glad åt att slippa det sen) och så ska jag ringa min bror och se om han vill åka med mig till riksgränsen över Kristi himmelsfärd och åka skidor. Japp, så får det bli!
Ha en finfin söndagseftermiddag, och håll er borta från pajen. Det verkar inte vara en sån dag idag...
I just want you to know who I am.
Det behöver inte ens vara något så stort, men att få höra att man duger, ser söt ut eller har gjort något bra- ja, det kan man inte annat än bli glad över.
Att sen få höra att man blivit drömd om (konstig formulering?) av en människa som verkar underbart gullig och snäll, då blir liksom hela dagen fulländad!
Och då sitter jag ändå här, en fredag kväll, framför Let's dance med franska Elle, en apelsin och ett förkylningsvirus, och imorgon ska jag upp kvart i sju för att spela match. Jag har varit mer peppad i mitt liv kan jag lova.
Men de där fina orden från tidigare idag glädjer mig fortfarande och smörjer mitt onda huvud med sin glans.
Nu blir det mer c-vitamin och sen sängen. Jag ska sova av mig det här rusket!
Jag gillade det, så vi kör en favorit i repris. Idag fick kedjan om halsen sällskap av finaste ägget och den blå stenen. Då kände jag mig fin.
Om att vara sjuk.
Idag har jag känt mig ungefär lika snygg som en vandrande sophög. Likadant igår. Jag är förkyld upphöjt i hundra, lock för öronen har jag som följd av det och att träna imorgon känns lika sannorlikt som att jag skulle vinna på Triss just nu. Och då har jag inte köpt en lott på flera år.
Min dag kan väl sammanfattas som en enda lång håltimme där te överkonsumerades. Svartvinbär är väl inte den godaste smaken jag provat, men det får duga! Iallafall tills man kommer hem där det finns körbärsrooibos som väntar. Och just nu är jag beredd att dricka vilken sort som helst- bara jag blir frisk!
Jag som aldrig är sjuk! Varför måste det inträffa på helt fel tillfälle? Slutspel i helgen känns inte direkt lockande, men spela- det ska jag. Tills dess kämpar jag med tillfrisknandet. Apelsiner är ju faktiskt ruskigt gott!
Färgskalan matchade vädret idag. Mörkt och svart fick det bli, jag kände mig inte roligare än så. Om halsen fanns min trogne följeslagare väderkvarnen förstås.
Walking down memory lane.
Det finns inte jättemycket som jag kan säga att jag är riktigt bra på. Ni vet, någonting man önskar man kunde svara om någon frågade; "Vad tycker du att du är bra på?". Ibland önskar jag att jag kunde komma på något fyndigt direkt, snappa tillbaka med någonting som får alla att fundera. "Jag är bra på att blåsa glas", "Jag är bra på att plocka fina blommor" , "Jag är bra på att samla på fina ord".. Jag önskar det vore så, men nja.
Men så kom jag på det.
Jag är bra på att vara sentimental. Jag minns. Datum, årsdagar och händelser från resor och upplevelser minns jag lika klart som om det nyss hänt. Jag går runt som i trans de dagar som firar ett år senare från någon underbar dag.
Jag plågar mig själv med minnen från fantastiska resor, som jag egentligen bara mår dåligt av att minnas, för de påminner mig om att jag aldrig kommer få uppleva samma igen. Inte riktigt.
Varför kan man inte bara få minnas det fina, roliga och alldeles, alldeles underbara, och glädjas åt allt kul man fick, istället för att plågas, toteras av minnena som gör en så ledsen. På riktigt, i hjärtat.
Det gör så ont.
Jag vill kunna minnas utan att det ska göra ont. Jag vill att hjärtat ska slå fina, mjuka kullerbyttor av glädje när jag tänker på hur riktigt och galet roligt vi hade det. Så vill jag att det ska vara. Jag vill inte plåga mig själv, göra mig själv illa. Speciellt inte på riktigt, i hjärtat.
På väg uppåt.
23/2
Det är facinerande att någon kan bo här uppe i bergen över huvudtaget.
Vägen slingrar sig värre än den rastlösaste av ormar. Mitt ute på berget står en liten stuga. Av sten. Och den är upplyst av en enda lampa. Bor någon där?
I öronen spelar de bästa låtar* jag kan och på min högra sida, precis utanför bussfönstret stupar bergsväggenrakt ner.
Livet är bra märkligt ibland.
Skrivet i bussen, 21.49 mitt i mörkret, på väg upp för italienska berg. Varenda ord stämmer.
*Jag minns inte riktigt längre, men det var Carry you home - James blunt, och så flera mraz och winnerbäck förstås. Elegi har jag för mig, och säkert Song for a friend.
I'm back in love with Mr. A-Z
JASON MRAZ KOMMER TILL PEACE & LOVE. DET ÄR HELT GALET, VI KOMMER FÅ SE HONOM IGEN!
Jag är glad glad GLAD just nu! Det har inte varit lätt att andas sen vi kom hem från det finaste som finns här i världen, men plötsligt blev det mycket roligare iallafall!
Ni kan förstås hoppa upp och sätta er på att vi tre, de tre hängivnaste, kommer att stå där längst fram. I år igen.
Och denna gången alla tre tillsammans! Det har aldrig hänt förr, tro det eller ej.
Detta mina vänner, är ren lycka.
Jag kom, jag såg och ville aldrig därifrån.
Till min stora förtvivlan sitter jag nu hemma igen, efter den bästa och helt underbara veckan på mycket mycket länge.
Vädret har varit fantastiskt, sol alla dagar, och bergen, pisterna och människorna likaså. Jag ville aldrig därifrån.
Vi har åkt så mycket skidor så jag till slut knappt kunde stå på benen, suttit på (lagom roliga) after-skis, partat med massa roliga människor och ätit jättegod mat (och säkert en hel årskonsumtion av ost...)
Ja, inga ord i världen skulle kunna beskriva den här veckan till vad den förtjänar. Helt helt fantastiskt underbar har den varit, och jag kommer med hundra procents sannorlikhet åka dit igen. och igen och igen. Dessutom har jag och min bror bestämt oss för att säsonga, antingen där eller i Canada, så fort jag gått ut gymnasiet (låt mig göra det snartsnart, tack!).
Jag älskar skidor. Jag älskar snö och berg i den finaste av kombinationer, och jag älskar Alperna.
Ta mig tillbaka. Snart igen. 
