c a r o l i n e.

Det finns inte jättemycket som jag kan säga att jag är riktigt bra på. Ni vet, någonting man önskar man kunde svara om någon frågade; "Vad tycker du att du är bra på?". Ibland önskar jag att jag kunde komma på något fyndigt direkt, snappa tillbaka med någonting som får alla att fundera. "Jag är bra på att blåsa glas", "Jag är bra på att plocka fina blommor" , "Jag är bra på att samla på fina ord".. Jag önskar det vore så, men nja.
Men så kom jag på det.
Jag är bra på att vara sentimental. Jag minns. Datum, årsdagar och händelser från resor och upplevelser minns jag lika klart som om det nyss hänt. Jag går runt som i trans de dagar som firar ett år senare från någon underbar dag.
Jag plågar mig själv med minnen från fantastiska resor, som jag egentligen bara mår dåligt av att minnas, för de påminner mig om att jag aldrig kommer få uppleva samma igen. Inte riktigt.
Varför kan man inte bara få minnas det fina, roliga och alldeles, alldeles underbara, och glädjas åt allt kul man fick, istället för att plågas, toteras av minnena som gör en så ledsen. På riktigt, i hjärtat.
Det gör så ont.

Jag vill kunna minnas utan att det ska göra ont. Jag vill att hjärtat ska slå fina, mjuka kullerbyttor av glädje när jag tänker på hur riktigt och galet roligt vi hade det. Så vill jag att det ska vara. Jag vill inte plåga mig själv, göra mig själv illa. Speciellt inte på riktigt, i hjärtat.