ljuset i tunneln
Just nu är mitt liv inte roligare än sova, äta, plugga, skola, plugga, (om jag har tur så hinner jag träna också). Men jag antar att det är den tiden på året.. Eller jag intalar mig att det är så iallafall. Mitt ljus i mörkret; Österrike om exakt en månad, och det är väl det enda som får mig att hålla huvudet över ytan i stunder som dessa. Att längta är till något man vet kommer bli så bra är det enda som behövs ibland.
trettionio dagar
Hemmaångest. Det är det värsta med att komma hem. Här är allt som vanligt, medans allt påminner om vad man kunde fått vara med om istället. Godispapper i fickorna, hotellukt i kläderna och vädret, för att bara nämna något. Även om snöflingorna föll lite gladare därborta..
Det är inte så att jag är otacksam på något vis. Tvärtom! Jag är så fruktansvärt glad över allt roligt jag får vara med om och alla resor vi åker på. Men det är precis lika ledsamt att komma hem igen.
Okej, tänker inte deppa igen totalt här! Om trettionio dagar ska jag faktiskt dit igen,
och det kommer bli så bra så!
Det är inte så att jag är otacksam på något vis. Tvärtom! Jag är så fruktansvärt glad över allt roligt jag får vara med om och alla resor vi åker på. Men det är precis lika ledsamt att komma hem igen.
Okej, tänker inte deppa igen totalt här! Om trettionio dagar ska jag faktiskt dit igen,
och det kommer bli så bra så!
framåtanda
Nitton dagar rent och skärt helvete är precis just idag över, och jag klarade det.
Nu väntar några veckor lugn och ro innan sportlovet då det bär av till Österrike!
Kunde nog inte längtat mer..
Och på tal om längta. Där har vi något jag är väldigt bra på! Längta till
eftermiddagen, till helgen, till sommaren, till resan.. Till vad som helst egentligen.
Ibland glömmer jag faktiskt bort att leva under tiden, och stirrar mig blind på
framtiden (inte heller riktigt bra..) Men hur något så simpelt kan hålla humöret uppe
så väldigt lätt, eller hur det kan göra så väldigt ont ibland.. Är det inte märkligt?
it was all yellow
Jag har varit värsta tänkbara sällskap idag, tro mig. Ibland blir det bara så. Allt är bra och som det ska i veckor och så vips- är man där på botten igen! Tur för mig då att det bara tog lite nytänkande, äppelpaj och Prisonbreak för att det skulle bli bra igen. Det är kanske inte alltid så dåligt som man tror ändå.
För det mesta gäller det bara att ha något att längta till, så klarar man de flesta dåliga dagarna. Just nu är det svårt att se något slut på allt som ska göras, men lite positiv kan jag väl försöka vara ändå! Klarar jag mig till på fredag så ska det nog gå det här. Fredag alltså.
snowflake
Jag försöker komma på en massa bra argument till varför man ska gilla hösten och vintern
(efter som jag älskar båda två, och det verkar vara många som är tvätemot) men det är svårt
att formulera mig.
Jag tycker det räcker med det här.
Idag var inte en helbra dag (som det verkar varit de senaste.. två veckorna?).
Plötsligt dök det upp lite ilska från ingenstans. Men så räckte det med att det
började snöa, och att jag fick i mig lite pepparkaksdeg för att allt skulle bli
skolskensbra igen! Förstår ni nu?
Äsch, alla kan inte gilla allt. Tur är väl det!
(efter som jag älskar båda två, och det verkar vara många som är tvätemot) men det är svårt
att formulera mig.
Jag tycker det räcker med det här.
Idag var inte en helbra dag (som det verkar varit de senaste.. två veckorna?).
Plötsligt dök det upp lite ilska från ingenstans. Men så räckte det med att det
började snöa, och att jag fick i mig lite pepparkaksdeg för att allt skulle bli
skolskensbra igen! Förstår ni nu?
Äsch, alla kan inte gilla allt. Tur är väl det!
hunting
Vi har hälsotemaveckor i skolan. Då ingår en tävling i klassen där man ska samla
hälsopoäng i vardagen, t.ex. äta frukt, sova åtta timmar, träna, äta frukost osv.
Jag har verkligen blivit helt tagen. Inte för att jag var ohälsosam på något vis innan,
det skulle jag verkligen inte vilja påstå. Men när jag börja drömma "mardrömmar"
om att jag väcks mitt i natten och inte får mina åtta timmar, då börjar man ju undra...
Men det är kul iallafall, och lite timeout från allt vanligt slit och släng i skolan. Såhär
när man nästan vill börja räkna ner till jullovet behöver man något annat att tänka på
(Igår t.ex. var vi i skolan i tretton timmar. Tretton! Det är knappt man tror det)
Men det flyter på. Vips kommer det säga, så är både jul & nyår över. Gud förbjude...
imagine this
Jag drömmer ganska ofta om sen. Om hur det kommer bli, hur jag kommer bli, vad jag gör osv.
Såhär ungefär tänker jag mig det, lite mer eller mindre.
Jag bor nog inte kvar här, det tror jag verkligen inte. Någon större stad kommer det vara, det behöver jag. Vad jag pysslar med är fortfarande en gåta. Lite ångest och panik ger det ibland, men jag tänker att det nog dyker upp av sig självt, så småningom. För först ska jag ut och resa, jobba och åka skidor. Ingen tvekan om den saken! Vad som händer sen vet vi bara då, och då får det bli som det blir.
Jag vill bo i en lägenhet någonstans, i en stor stad helst alltså, så jag har en präktig skyline att kika på från balkongen. Högst upp ska jag bo nämligen, i en etage. Ljust med mycket fönster, och även fast det är tvåvånigt ska det vara öppet ända upp till taket. Lösning? Ett loft kanske, vad vet jag. Trappan är viktig i vilket fall. Antingen en snurrig en, eller en svävande. Det vore så häftigt! Och lite av ett mål jag har. Jag tänker inte ge mig förrän jag har den där svävande trappan! (Alt. den snurriga. Kanske en kombo?)
Som sagt, ljust ska det vara, takhöjd att tappa hakan över och flygande trappsteg. Men inte tråkigt för det! Inte sterilt och sjukhuskänsla inte, nejnej. Väggarna skulle vara smockade med fotoramar. Svarta och olika. Med bilder från alla mina äventyr och roliga stunder med gapskratt som tema. Gardiner, kuddhögar lite här och var och en mörk soffa. Kanske mörkt golv också, och massor med växter. Det kommer bli allt annat än tråkigt!
Apropå balkonger. En sån där fire escape á la New York är så fint! Men högst upp blir det kanske lite blåsigt? Då skulle en större passa bättre, och inredas ska den. Massa växter (det blir ju den enda trädgården jag kommer ha) och kanske en soffa. Någonstans att sitta och bara titta ut. Skyline var det ju!
Om man kunde ha träd inomhus skulle jag definitivt ha det. Med den där takhöjden skulle det nog gå, tror ni inte? Med små lampor som ser ut som stjärnor på kvällen. Ifall det skulle vara målnigt alltså.
Söndagar ska jag vakna av sol genom gardinerna, eller smattrande regn mot fönstrena (många och stora). Råkar det vara det sistnämnda går jag inte ut. Sitter i köket halva dagen med en tekanna och tusentals tidningar. Jag kan se på stan från mitt kök, inte behöva rusa omkring där nere på gatorna och bli blöt om fötterna. Några flygplan kämpar sig genom molnen, men fåglarna stannar inne. Som jag då.
När jag väl skulle gå ut (allt som oftast, men inte regniga söndagar) skulle jag se ut såhär. Stickat och stumpbyxor, rött, halsdukar och svarta tryck på magen, kängor och jeansshorts.. Tja, lite som jag önskar var verklighet nu alltså. Drömma går ju.
Dagarna skulle spenderas jobbande med det roligaste som finns (har alltså inte kommit på vad än, men i sinom tid så), fotografera en hel, träffa häftiga människor och bara leva livet. Resa en hel del. Åka skidor förstås, mycket och länge, eller upptäcka andra städer med de jag tycker om allra mest.
Tja, vi får väl se hur det blir. Troligtvis inte ens i närheten av det jag tänker mig, men det kanske inte blir så tokigt ändå? Den som lever får se!
Såhär ungefär tänker jag mig det, lite mer eller mindre.
Jag bor nog inte kvar här, det tror jag verkligen inte. Någon större stad kommer det vara, det behöver jag. Vad jag pysslar med är fortfarande en gåta. Lite ångest och panik ger det ibland, men jag tänker att det nog dyker upp av sig självt, så småningom. För först ska jag ut och resa, jobba och åka skidor. Ingen tvekan om den saken! Vad som händer sen vet vi bara då, och då får det bli som det blir.
Jag vill bo i en lägenhet någonstans, i en stor stad helst alltså, så jag har en präktig skyline att kika på från balkongen. Högst upp ska jag bo nämligen, i en etage. Ljust med mycket fönster, och även fast det är tvåvånigt ska det vara öppet ända upp till taket. Lösning? Ett loft kanske, vad vet jag. Trappan är viktig i vilket fall. Antingen en snurrig en, eller en svävande. Det vore så häftigt! Och lite av ett mål jag har. Jag tänker inte ge mig förrän jag har den där svävande trappan! (Alt. den snurriga. Kanske en kombo?)
Lite såhär skulle gå bra.
Som sagt, ljust ska det vara, takhöjd att tappa hakan över och flygande trappsteg. Men inte tråkigt för det! Inte sterilt och sjukhuskänsla inte, nejnej. Väggarna skulle vara smockade med fotoramar. Svarta och olika. Med bilder från alla mina äventyr och roliga stunder med gapskratt som tema. Gardiner, kuddhögar lite här och var och en mörk soffa. Kanske mörkt golv också, och massor med växter. Det kommer bli allt annat än tråkigt!
Väggen ungefär såhär alltså.
Apropå balkonger. En sån där fire escape á la New York är så fint! Men högst upp blir det kanske lite blåsigt? Då skulle en större passa bättre, och inredas ska den. Massa växter (det blir ju den enda trädgården jag kommer ha) och kanske en soffa. Någonstans att sitta och bara titta ut. Skyline var det ju!
Något såhär. Turkost var fint, och lyktor i taket ska det vara.
Om man kunde ha träd inomhus skulle jag definitivt ha det. Med den där takhöjden skulle det nog gå, tror ni inte? Med små lampor som ser ut som stjärnor på kvällen. Ifall det skulle vara målnigt alltså.
Söndagar ska jag vakna av sol genom gardinerna, eller smattrande regn mot fönstrena (många och stora). Råkar det vara det sistnämnda går jag inte ut. Sitter i köket halva dagen med en tekanna och tusentals tidningar. Jag kan se på stan från mitt kök, inte behöva rusa omkring där nere på gatorna och bli blöt om fötterna. Några flygplan kämpar sig genom molnen, men fåglarna stannar inne. Som jag då.
När jag väl skulle gå ut (allt som oftast, men inte regniga söndagar) skulle jag se ut såhär. Stickat och stumpbyxor, rött, halsdukar och svarta tryck på magen, kängor och jeansshorts.. Tja, lite som jag önskar var verklighet nu alltså. Drömma går ju.
Dagarna skulle spenderas jobbande med det roligaste som finns (har alltså inte kommit på vad än, men i sinom tid så), fotografera en hel, träffa häftiga människor och bara leva livet. Resa en hel del. Åka skidor förstås, mycket och länge, eller upptäcka andra städer med de jag tycker om allra mest.
Tja, vi får väl se hur det blir. Troligtvis inte ens i närheten av det jag tänker mig, men det kanske inte blir så tokigt ändå? Den som lever får se!
mjau
kan få plötsliga infall av att bli jättesugen på något helkonstigt? (T.ex. filmjölk.
Det är alltid filmjölk av någon konstig anledning.)
Igår under en 40 min lång lektion han jag, i omgångar, bli helt dödssugen på:
lussebullar
filmjölk
kaffe
falafel
&
pepparkaksdeg
filmjölk
kaffe
falafel
&
pepparkaksdeg
Idag: Pannkakor och lussebullsdeg. Helt hemskt.
Nu - sova.
Imorgon - hemskafredagen, innan det är helg!
headunderwater
Har irrat runt som en osalig ande hela dagen. Gick upp alldeles för tidigt för att hinna med allt jag skulle, var onti-magen-stressad hela dagen av olika orsaker (jag började tro att prisonbreak-nervöset satt kvar?), och till råga på allt hade jag ett matteprov att skriva.
Har packat i omgångar hela kvällen, dubbelkollat alla papper ungefär tjugo gånger och försökt hinna med allt jag tänkt.
Varför blir jag såhär helt plötsligt? Jag har ju rest massor med gånger förut! Det är inte så att vi ska till andra sidan jorden direkt...
Resfeber?
For you I'd bleed myself dry
Först var den här dagen hur bra som helst. Massa skratt i skolan, pepp på skidmötet ( Vi ska till alperna!! ) och massa bra.
Nu är det lite ledsnare. Två människor jag tycker om så himla mycket har ringt från Coldplay-konserten. Jag säger bara- jag är glad att jag inte är där, för då hade jag nog gråtit mig i bitar. Men fint fint fint var det. Och jag blev som sagt lite ledsen där hjärtat sitter.
och så vidare
Livet återvänder så smått. Nya saker får mig att tänka och igår var verkligen en sån dag. Förändringar, förbättringar? Jag har alltid varit svår för förändringar.
Traditioner bröts.
En sak avslutades.
Nytt.
Det tar så lång tid att vänja sig, och jag är verkligen i värsta laget. Men jag fördriver undertiden med vänner runt omkring mig, hittar på roliga äventyr och pratar igenom sommaren.
Traditioner bröts.
En sak avslutades.
Nytt.
Det tar så lång tid att vänja sig, och jag är verkligen i värsta laget. Men jag fördriver undertiden med vänner runt omkring mig, hittar på roliga äventyr och pratar igenom sommaren.
och saknar Tunisien förstås.
Jag har mina ord, som du sa.
Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. Jag känner att
mina tankar tänker så fint och så jag, men sen när
jag ska skriva ner det så blir det så...ojag. Jag hoppas
ni förstår, och om inte- jag är ledsen
men det är svårt att förklara. Jag vill att det jag skriver
ska inspirera och motivera, inte bara berätta
vad jag gjort idag, hur skolan var idag (som om det skulle
vara mycket häftigare i min skola än på någon annans..)
Jag vill visa bilder som folk får idéer ifrån, som visar känslor
och upplevelser från platser folk vill åka till, just för att bilden
visar hur värt det är att åka dit. Jag vill kunna skriva texter som
får folk att tappa hakan, som får er att vilja skriva likadant.
Men jag vet inte hur man gör.
Jag antar att det enda jag vill är att få uppmärksamhet för vad jag gör. Men det känns så fel att säga så, själviskt och oinspirerande. Alltså stryker vi det.
Och här ser ni nu, det var ju inte såhär jag ville säga det.
Jag visste vad jag menade, men såfort jag
trycker ner den första tangenten formas meningar
som inte alls är mina. Och sen försöker jag istället
skojja bort alltihop, istället för att snärja in det
i intellektuella och betydelsefulla meningar.
Väldigt märkligt.
(min bild)
mina tankar tänker så fint och så jag, men sen när
jag ska skriva ner det så blir det så...ojag. Jag hoppas
ni förstår, och om inte- jag är ledsen
men det är svårt att förklara. Jag vill att det jag skriver
ska inspirera och motivera, inte bara berätta
vad jag gjort idag, hur skolan var idag (som om det skulle
vara mycket häftigare i min skola än på någon annans..)
Jag vill visa bilder som folk får idéer ifrån, som visar känslor
och upplevelser från platser folk vill åka till, just för att bilden
visar hur värt det är att åka dit. Jag vill kunna skriva texter som
får folk att tappa hakan, som får er att vilja skriva likadant.
Men jag vet inte hur man gör.
Jag antar att det enda jag vill är att få uppmärksamhet för vad jag gör. Men det känns så fel att säga så, själviskt och oinspirerande. Alltså stryker vi det.
Och här ser ni nu, det var ju inte såhär jag ville säga det.
Jag visste vad jag menade, men såfort jag
trycker ner den första tangenten formas meningar
som inte alls är mina. Och sen försöker jag istället
skojja bort alltihop, istället för att snärja in det
i intellektuella och betydelsefulla meningar.
Väldigt märkligt.
(min bild)
Tankebubbla.
Det satt en man framför mig på bussen idag.
Eller man är fel ord, äldre kille är nog mer passande.
Han hade en orange hårman i en lång tofs i nacken.
Och just idag var det alldeles prickigt av smält snö,
flingor som fastnar i fransarna när man går mot vinden.
och som tydligen fastnar i orangea toffsar också...
Jag kände plötligt att jag bara vill peta på vattendropparna.
Torka bort dem.
Varför då?
Jag visste inte ens vem det var.
Jag visste inte ens hur han såg ut,
på riktigt.
Jag gillar inte ens orangea långa toffsar!
Inte på killar.
Han påminde mig om Lars Winnerbäck, så jag var tvungen att lyssna på Elegi.
Då, där på bussen, kom jag på vad den handlar om, och blev ledsen. Fransflingorna
rann ner i ögonen, nästan som tårar. Fast jag inte grät.
Då kom jag på att jag måste ha en penna i väskan med mig.
jämt.
Jag har faktiskt ett fint block till mina tankar.
Men vad hjälper det när jag inte har någon penna?
Eller man är fel ord, äldre kille är nog mer passande.
Han hade en orange hårman i en lång tofs i nacken.
Och just idag var det alldeles prickigt av smält snö,
flingor som fastnar i fransarna när man går mot vinden.
och som tydligen fastnar i orangea toffsar också...
Jag kände plötligt att jag bara vill peta på vattendropparna.
Torka bort dem.
Varför då?
Jag visste inte ens vem det var.
Jag visste inte ens hur han såg ut,
på riktigt.
Jag gillar inte ens orangea långa toffsar!
Inte på killar.
Han påminde mig om Lars Winnerbäck, så jag var tvungen att lyssna på Elegi.
Då, där på bussen, kom jag på vad den handlar om, och blev ledsen. Fransflingorna
rann ner i ögonen, nästan som tårar. Fast jag inte grät.
Då kom jag på att jag måste ha en penna i väskan med mig.
jämt.
Jag har faktiskt ett fint block till mina tankar.
Men vad hjälper det när jag inte har någon penna?
Trouble that cant be named
Lite jobbigt att andas. Men jag hoppas och tror att ur det jobbiga kan ändå något bra komma. Jag hoppas.
Ett mycket väl godkänt på ett relativt lätt engelskaprov gör saker och ting inte mycket bättre. Det kan inte heller det faktum att en av nutidens (snyggaste) och mycket jättemraiga skådespelare dog i natt göra. Jag vet verkligen inte hur jag ska kunna tro det.
Men det kan däremot den lilla överraskning jag fick reda på igår kväll, men jag tänker inget berätta. Än.
Jag ska kämpa med att hålla huvudet över ytan, ett litet tag tills jag lärt mig simmat ordentligt iallafall (jag hoppas det inte tar längre än till imorgon eftermiddag, för då ska ju jag och vicki iväg och simma... Jaja, det tar jag då.)
Jag hoppas ni får en fin kväll. Jag tror jag går och sover nu. Eller nåt.
♥
Ett mycket väl godkänt på ett relativt lätt engelskaprov gör saker och ting inte mycket bättre. Det kan inte heller det faktum att en av nutidens (snyggaste) och mycket jättemraiga skådespelare dog i natt göra. Jag vet verkligen inte hur jag ska kunna tro det.
Men det kan däremot den lilla överraskning jag fick reda på igår kväll, men jag tänker inget berätta. Än.
Jag ska kämpa med att hålla huvudet över ytan, ett litet tag tills jag lärt mig simmat ordentligt iallafall (jag hoppas det inte tar längre än till imorgon eftermiddag, för då ska ju jag och vicki iväg och simma... Jaja, det tar jag då.)
Jag hoppas ni får en fin kväll. Jag tror jag går och sover nu. Eller nåt.
♥
Winter wonderland.
Har ni tänkt på att december är alltid den månad som går fortast? Första december är alltid så mysigt, sen vips är det lucia och då är halva sträckan till julafton avklarad, sen slutar skolan och strax är det julafton på riktigt! Men när den är över är det bara en vecka kvar till nyår- och simsalabim var det nästa år, javisstja. December är nog den enda månaden på året som man alltid vet vilket datum det är. När man var mindre räknades dagarna ner i takt med julkalendern, nu för tiden bara vet man. Jag tycker det är facinerande, men o så mysigt :)
På tal om mys- mysigaste dagen i skolan. Satt (som vanligt nu för tiden) kvar efter vi slutat för att skriva på min debattartikel (kommer den någonsin att bli klar?) med några vänner i ett pluggrum i biblioteket. När det började skymma ute släckte vi taklampan och hade adventsljusstaken på bortet som enda ljus! Dessutom spelade vi julmusik från youtube och fantiserade om Mysteriet på greveholm-maraton och lussebullar. Helt plötsligt blev pluggandet så mycket mer uthärdligt! När de gått hem gick jag ut i matsalen istället och satte mig vid bordet brevid julgranen (dels för att matilda, becka & co satt där iochförsig) supermys! Nu fattas bara snön, sen är jag redo för jullov, eller fel av mig- det är jag ändå. Men nu är det bara 2 veckor och 3 dagar kvar! Bara att bita ihop antar jag.
När jag letade julmusiken på youtube hittade jag denna. Vad kunde passat bättre? FavoritJason i (för stunden) favoritmusiken! Underbart.
Walking down memory lane.
Det finns inte jättemycket som jag kan säga att jag är riktigt bra på. Ni vet, någonting man önskar man kunde svara om någon frågade; "Vad tycker du att du är bra på?". Ibland önskar jag att jag kunde komma på något fyndigt direkt, snappa tillbaka med någonting som får alla att fundera. "Jag är bra på att blåsa glas", "Jag är bra på att plocka fina blommor" , "Jag är bra på att samla på fina ord".. Jag önskar det vore så, men nja.
Men så kom jag på det.
Jag är bra på att vara sentimental. Jag minns. Datum, årsdagar och händelser från resor och upplevelser minns jag lika klart som om det nyss hänt. Jag går runt som i trans de dagar som firar ett år senare från någon underbar dag.
Jag plågar mig själv med minnen från fantastiska resor, som jag egentligen bara mår dåligt av att minnas, för de påminner mig om att jag aldrig kommer få uppleva samma igen. Inte riktigt.
Varför kan man inte bara få minnas det fina, roliga och alldeles, alldeles underbara, och glädjas åt allt kul man fick, istället för att plågas, toteras av minnena som gör en så ledsen. På riktigt, i hjärtat.
Det gör så ont.
Jag vill kunna minnas utan att det ska göra ont. Jag vill att hjärtat ska slå fina, mjuka kullerbyttor av glädje när jag tänker på hur riktigt och galet roligt vi hade det. Så vill jag att det ska vara. Jag vill inte plåga mig själv, göra mig själv illa. Speciellt inte på riktigt, i hjärtat.
It's the wrong kind of place to be thinking of you.
Om att ångra sig. och sen om att ångra sig. igen.
ibland måste man välja. eller nej, fel av mig- man måste välja hela tiden.
ibland är det ganska lätta val, men bara två valmöjligheter.
Ja eller nej.
rätt eller fel.
svart eller vitt.
Ibland får man kämpa lite mer, hitta på egna valförslag.
Ska jag gå upp idag? Ska jag verkligen ta bilen, eller åka bussen som går om en kvart?
det är inte alltid lätt. det är nästan aldrig lätt, men ändå så blir det oftast bra vad man än väljer.
Ibland, inte alltför ofta, men ändå tillräckligt ofta för att man ska kunna störa sig på det- så väljer man fel. Fel i den bemärkelsen att man sedan ångrar sig.
Djupt eller bara lite på ytan.
Det på ytan går ganska bra att skrapa bort, och om inte så ömsas det bort med tiden helt enkelt.
Det djupa kan förfölja en länge länge. Det kan gnaga sig in på ställen du inte längre trodde fanns, det sätter sig innanför huden, viskar dig i sömnen, skriver om dina drömmar och kastar om bokstäverna i böckerna du läser.
överallt.
Det gör ont- tro mig, jag vet. Det sätter sig oftast i magtrakten, där revbenen tagit slut och på precis den punkten där inget kan skydda dig. Kanske är det därför det gör så ont? Ibland går känslan att dränka i annat, bedövande. Men när det kommer tillbaka, så gör det om möjligt änu ondare. Det är som att smärtan sugit ur allt det onda i det bedövande och växt sig dubbelt så stark.
Och då ångrar man sig för att man försökt göra något åt det redan illa ställda. Den onda cikeln är sluten.
men jag blir bättre. på att stå emot alltså. Jag menar, gjort är gjort- när man insett det är man redan ett litet steg närmare, slutet, och lösningen.
Så det så.
tack för allt fint. Jag blir så glad ♥
ibland måste man välja. eller nej, fel av mig- man måste välja hela tiden.
ibland är det ganska lätta val, men bara två valmöjligheter.
Ja eller nej.
rätt eller fel.
svart eller vitt.
Ibland får man kämpa lite mer, hitta på egna valförslag.
Ska jag gå upp idag? Ska jag verkligen ta bilen, eller åka bussen som går om en kvart?
det är inte alltid lätt. det är nästan aldrig lätt, men ändå så blir det oftast bra vad man än väljer.
Ibland, inte alltför ofta, men ändå tillräckligt ofta för att man ska kunna störa sig på det- så väljer man fel. Fel i den bemärkelsen att man sedan ångrar sig.
Djupt eller bara lite på ytan.
Det på ytan går ganska bra att skrapa bort, och om inte så ömsas det bort med tiden helt enkelt.
Det djupa kan förfölja en länge länge. Det kan gnaga sig in på ställen du inte längre trodde fanns, det sätter sig innanför huden, viskar dig i sömnen, skriver om dina drömmar och kastar om bokstäverna i böckerna du läser.
överallt.
Det gör ont- tro mig, jag vet. Det sätter sig oftast i magtrakten, där revbenen tagit slut och på precis den punkten där inget kan skydda dig. Kanske är det därför det gör så ont? Ibland går känslan att dränka i annat, bedövande. Men när det kommer tillbaka, så gör det om möjligt änu ondare. Det är som att smärtan sugit ur allt det onda i det bedövande och växt sig dubbelt så stark.
Och då ångrar man sig för att man försökt göra något åt det redan illa ställda. Den onda cikeln är sluten.
men jag blir bättre. på att stå emot alltså. Jag menar, gjort är gjort- när man insett det är man redan ett litet steg närmare, slutet, och lösningen.
Så det så.
tack för allt fint. Jag blir så glad ♥
Överinspirerad.
Jag drömmer om Paris dagarna i ända. Om en egen fin liten lägenhet där solen strömmar in genom enorma fönster. Med högt i tak och vita fladdrande gardiner. Mörkt trävgolv och ett stort kök med höga stolar runt ett litet bord där jag kan sitta och läsa tidningarna hela söndagar. Om jag inte gör det i den alldeles perfekta sängen med det perfekt fluffiga vita täcktet vill säga. Då och då blickar jag ut genom fönstret och ser Eiffeltornet långt där borta i solen.
Nehej, oj, här sitter jag i vår röda soffa. Solen skiner visserligen, men det ända jag ser utanför fönstret är familjen och en alldeles för sjuk liten valp. Och ett halvdött träd.
Jag behöver ett jobb, mer fritid och en gnutta mindre läxor. På tisdag är det slutprov. Klarar jag det, klarar jag nog av att ta mig till den där lägenheten någon gång i framtiden, tror ni inte?
Nehej, oj, här sitter jag i vår röda soffa. Solen skiner visserligen, men det ända jag ser utanför fönstret är familjen och en alldeles för sjuk liten valp. Och ett halvdött träd.
Jag behöver ett jobb, mer fritid och en gnutta mindre läxor. På tisdag är det slutprov. Klarar jag det, klarar jag nog av att ta mig till den där lägenheten någon gång i framtiden, tror ni inte?
Fröken svår.
Ibland gillar jag inte mig själv. Eller, frankly så händer det ganska ofta, men ibland är det lite värre än andra gånger. Till exempel så har jag jättelätt för att bli avundsjuk på andra som har något som inte jag har. Det kan handla om så simpla saker som att en kompis råkar fått snyggare gener än vad jag har, alltså ser väldigt bra ut, eller att någon i klassen råkat begåvats med lite smartare gener än jag, och alltså fått bättre på ett prov eller skrivgrej.
Andra gånger handlar det om att "alla får åka utomlands utom jag" eller (mest när jag var liten) "alla har en hund utom jag".
Många gånger handlar det om att människor i min närhet får uppleva så otroligt roliga saker, men av en eller annan anlendning så får inte jag det. Och det är nästan det värsta, för sådana upplevelser glöms inte bara bort- nej de kan man prata om i all världens evighet inna det blir passé.
Men livet är inte alltid rättvist, och jag börjar så smått att inse det (ibland...). Jag försöker iallafall intala mig själv att jag insett det, och jag borde verkligen bätta mig på den punkten. Ett litet nyårslöfte kanske?
Sen så har ju faktiskt ofta svårt att hålla mina tankar i styr, och bestämma mig för något. Det resulterar oftast i att jag blir helt virrig av allt som ryms i mitt lilla huvud, och får inte ordning på någonting.
Detta har skett just precis nu. Blä.
Andra gånger handlar det om att "alla får åka utomlands utom jag" eller (mest när jag var liten) "alla har en hund utom jag".
Många gånger handlar det om att människor i min närhet får uppleva så otroligt roliga saker, men av en eller annan anlendning så får inte jag det. Och det är nästan det värsta, för sådana upplevelser glöms inte bara bort- nej de kan man prata om i all världens evighet inna det blir passé.
Men livet är inte alltid rättvist, och jag börjar så smått att inse det (ibland...). Jag försöker iallafall intala mig själv att jag insett det, och jag borde verkligen bätta mig på den punkten. Ett litet nyårslöfte kanske?
Sen så har ju faktiskt ofta svårt att hålla mina tankar i styr, och bestämma mig för något. Det resulterar oftast i att jag blir helt virrig av allt som ryms i mitt lilla huvud, och får inte ordning på någonting.
Detta har skett just precis nu. Blä.
Lights.
Det gäller att fånga ögonblicken som gör en starkare, och jag måste medge att just nu fångar jag allt jag kan, för lite styrka behövs verkligen i den för tillfället asjobbiga tider av läxor, prov, stress.
Så, jag mixade nytta med nöje och läste panikkälla nr 1- fysiken. Och tänka sig! Där i solen på balkongen, till toner av What a wonderful world som en snäll granne spelade så fint på piano, så gick det faktiskt lite lättare! Kanske inte så att mina muskler pumpades upp till body buildersize, men lite starkare i kroppen blev jag.
Vad lite solljus kan göra med människan...
Nu blir det middag på samma balkong med det fina solljuset. Kanske kan jag samla ihop tillräckligt med krafter som räcker hela träningen sen. Bara börja jobba!
Så, jag mixade nytta med nöje och läste panikkälla nr 1- fysiken. Och tänka sig! Där i solen på balkongen, till toner av What a wonderful world som en snäll granne spelade så fint på piano, så gick det faktiskt lite lättare! Kanske inte så att mina muskler pumpades upp till body buildersize, men lite starkare i kroppen blev jag.
Vad lite solljus kan göra med människan...
Nu blir det middag på samma balkong med det fina solljuset. Kanske kan jag samla ihop tillräckligt med krafter som räcker hela träningen sen. Bara börja jobba!
Odd
Idag har varit en märklig dag. Tiden går så otroligt långsamt, och ändå flyger dagarna iväg. Jag har tid över till en massa annat, fast det känns som om jag bara pluggar och pluggar, när jag inte är i skoaln vill säga. En promenad längs vattnet behövdes för att klara ut tankarna, sedan klarade jag av inpräntandet lite lättare. Kameran fick också hjälpa till.
Tände precis ett ljus i fönstret, för lilla Engla. Hela dagen har gått åt till att fundera på hur en människa kan fungera på ett sånt sätt, att man har ork, kraft och brist på samvete så att man kan ta och ta bort ett annat liv. Jag förstår det verkligen inte.
Såg ikvällas att man skulle tända ett litet ljus i sitt fönster kl nio för att hedra och tänka på flickan som mötte det grymmaste ödet som går att möta, och för att hedra hennes familj. Hoppas fler gör det, för något som det här, det är oacceptabelt.
Tände precis ett ljus i fönstret, för lilla Engla. Hela dagen har gått åt till att fundera på hur en människa kan fungera på ett sånt sätt, att man har ork, kraft och brist på samvete så att man kan ta och ta bort ett annat liv. Jag förstår det verkligen inte.
Såg ikvällas att man skulle tända ett litet ljus i sitt fönster kl nio för att hedra och tänka på flickan som mötte det grymmaste ödet som går att möta, och för att hedra hennes familj. Hoppas fler gör det, för något som det här, det är oacceptabelt.
Spotlight. Focus.
Jag är inte så stark just nu. Varken i huvudet eller i armarna. Det blev ett intensivpass på friskis, jag behövde det.
Får ont i magen av olika former av ångest, stress för att skolan snart börjar, prestationsångest, ångest över all glass jag just åt, ångest. Ja, det finns flera olika som gnager.
Jag skulle helst av allt spatsera runt i en Alpisk by, ikälld något av följande ↓ , med min kamera under armen (okej, kanske inte under armen, snarare hängades på axlen eller nåt- men ni fattar poängen) och bara le åt världen. Observera att detta bara existerar i min önskefantasi- it's never gonna happend. Dels för att jag inte har något av detta att ta på mig, dels för att jag inte har någon Alpisk by inom räckhåll (inte ens yttepytte lite nära) och med dels för att skolan börjar på onsdag. Dubbelångest.
Ojoj, deppdepp. Har ni tänkt på att det verkar vara en depperiod going trough just nu? I var och varannan blogg jag nosat förbi har det nämnts ilska, ånger eller ledset hjärta. Synd, stackars oss. Tänk vad glada alla skulle vara om vi alla var klädda i tröjor med hoppande grodor och äppelträd och skatter vid regnbågars slut. Jag ska ut och leta imorgon! Hur stora är oddsen att jag hittar en på mellandagsrean? Jag tror bestämt jag ska prova.
Nu ska jag gå och ta slöseribilder på mig själv, stearinljus eller något annat kul. Eller så går jag helt enkelt och lägger mig. Så får det bli!
Krya på mig. Och dig, och dig.
Får ont i magen av olika former av ångest, stress för att skolan snart börjar, prestationsångest, ångest över all glass jag just åt, ångest. Ja, det finns flera olika som gnager.
Jag skulle helst av allt spatsera runt i en Alpisk by, ikälld något av följande ↓ , med min kamera under armen (okej, kanske inte under armen, snarare hängades på axlen eller nåt- men ni fattar poängen) och bara le åt världen. Observera att detta bara existerar i min önskefantasi- it's never gonna happend. Dels för att jag inte har något av detta att ta på mig, dels för att jag inte har någon Alpisk by inom räckhåll (inte ens yttepytte lite nära) och med dels för att skolan börjar på onsdag. Dubbelångest.
Ojoj, deppdepp. Har ni tänkt på att det verkar vara en depperiod going trough just nu? I var och varannan blogg jag nosat förbi har det nämnts ilska, ånger eller ledset hjärta. Synd, stackars oss. Tänk vad glada alla skulle vara om vi alla var klädda i tröjor med hoppande grodor och äppelträd och skatter vid regnbågars slut. Jag ska ut och leta imorgon! Hur stora är oddsen att jag hittar en på mellandagsrean? Jag tror bestämt jag ska prova.
Nu ska jag gå och ta slöseribilder på mig själv, stearinljus eller något annat kul. Eller så går jag helt enkelt och lägger mig. Så får det bli!
Krya på mig. Och dig, och dig.
Drömmar sent på natten.
Jag är för pigg att sova den här natten. Det var en fin kväll, med fina flickor men alldeles för mycket att äta, vilket resulterade i att jag nu är alldeles för genommätt.
Frågan är vad jag ska hitta på nu för att somna. Helst skulle jag vilja ha någon att ta i handen, springa upp för alla trapporna här i huset, öppna takluckan (som inte finns) och sitta på taket hela natten och titta på stjärnorna. Prata om stjärnorna, och om livet. Det skulle vara så fint. Så fint att jag skulle behöva handens ägares axel att luta huvudet mot och sucka så lyckligt.
Synd att det inte finns någon taklucka här i huset... Eller någon axel.
Nehej, jag får allt krypa till kojs och bläddra i min Elle tills ögonen faller ihop. Jag tror morgondagen kan bli fin, om solen vill lysa på mig. Godnatt!
För övrigt kan jag inte låta er missa det här. En röst som lisa ekdahls, budskap som få och en duett med herr Lars Winnerbäck själv. Bättre blir det inte en lördagsnatt.
(Förresten, vad roligt att så många ändå gillade den här. Det var faktiskt lite oväntat, men varje ord gör mig varm i hjärtat.)
Frågan är vad jag ska hitta på nu för att somna. Helst skulle jag vilja ha någon att ta i handen, springa upp för alla trapporna här i huset, öppna takluckan (som inte finns) och sitta på taket hela natten och titta på stjärnorna. Prata om stjärnorna, och om livet. Det skulle vara så fint. Så fint att jag skulle behöva handens ägares axel att luta huvudet mot och sucka så lyckligt.
Synd att det inte finns någon taklucka här i huset... Eller någon axel.
Nehej, jag får allt krypa till kojs och bläddra i min Elle tills ögonen faller ihop. Jag tror morgondagen kan bli fin, om solen vill lysa på mig. Godnatt!
För övrigt kan jag inte låta er missa det här. En röst som lisa ekdahls, budskap som få och en duett med herr Lars Winnerbäck själv. Bättre blir det inte en lördagsnatt.
(Förresten, vad roligt att så många ändå gillade den här. Det var faktiskt lite oväntat, men varje ord gör mig varm i hjärtat.)
På andra sidan jorden, på andra sidan stan.
Idag finns inte mycket att säga er, tyvärr.
Jag har drömt hela morgonen om en egen lägenhet att pyssla med, ett liv i framtiden när jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Utan läxor, krav och val som tynger mina små axlar. Det dröjer nog ett tag är jag rädd. Lovar mig själv att leva fullt ut fram tills den dagen ändå. Ingen mening att slösa bort allt på att längta inte!
Har bakat chokladmuffins till kvällen, och strax tänkte jag börja med allt annat pyssel. Igår fyndade jag en klänning för 20 kr, och jag och Carolin fixade Operation Dagsverke. Det var en fin dag igår och jag hade väldigt roligt. Jag hoppas på lika mycket skratt ikväll.
Lev väl nu, och för allt i världen- ha roligt.
Jag har drömt hela morgonen om en egen lägenhet att pyssla med, ett liv i framtiden när jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Utan läxor, krav och val som tynger mina små axlar. Det dröjer nog ett tag är jag rädd. Lovar mig själv att leva fullt ut fram tills den dagen ändå. Ingen mening att slösa bort allt på att längta inte!
Har bakat chokladmuffins till kvällen, och strax tänkte jag börja med allt annat pyssel. Igår fyndade jag en klänning för 20 kr, och jag och Carolin fixade Operation Dagsverke. Det var en fin dag igår och jag hade väldigt roligt. Jag hoppas på lika mycket skratt ikväll.
Lev väl nu, och för allt i världen- ha roligt.
All that glitter is gold.
Igår var jag frusterad. Fysikprov har ingen annan inverkan på människan än dålig (jag är ledsen Newton.) Det var nog det svåraste prov jag någonsin skrivt. Till och med g-frågorna var näst intill omöjliga!
Men, jag svarade glatt på allt, och efteråt rusade vi några otroligt lyckliga flickor ner på stan för att verkligen unna oss en fika. Det var vi värda!
Men idag är jag bara lycklig. Ont i ögonen fick jag på väg till skolan när jag tittat in i solen för länge. Som jag saknat den! Det är som om ett stort, kantigt och extremt tungt klippblock har lyfts ifrån mina tunna axlar, och jag kan plötsligt andas lite igen. Nu behöver jag inte oroa mig inför fysikprov på flera flera veckor! Och det känns faktiskt underbart.
Iochförsig sitter jag i skolan och kämpar med en historiaskrivning (ja, en till. De verkar aldrig ta slut!) men till och med känns som en befrielse. Fast jag tänker ändå inte plåga mig själv allt för länge, bara lägga till lite men sen ska vi nog bege oss ut i det fina vädret och bara njuta över livet. Ja, så får det bli! 